Vad min dysfunktionella uppväxt gjorde med mig

Jag är själv uppvuxen i en dysfunktionell familjestruktur och drabbades av medberoendeproblematiken. Det insåg jag förstås inte under tiden, men blev varse när jag blev äldre och behövde möta vuxenvärlden…Alla är vi barn av våra föräldrar och våra föräldrar av sina. Ingen går fri eller så går alla fria. Jag vill inte skapa skuld eller vara  förmanande, inte heller trigga någons samvete. Men den här omedvetna och osynliga problematiken (medberoende) är kanske den största personliga utmaningen vi har att lösa, för att generationerna efter oss ska stå mer lugna, trygga och säkra i sig själva.

För många år sedan fick mina älskade döttrar ta emot och uppleva min obalanserade sida. Jag var inte elak och ansvarslös, men den där bestämmande, dominanta och kontrollerande sidan fanns där. Min genuina intention var att visa vägen, så att de skulle gå självmedvetna, fria och starka ut i världen. Med mina rädslor och begränsande tankar höll jag tillbaka dem och begränsade, ja, ni hör ju själva hur det låter… Jag visste inget annat. Idag vet jag bättre. Jag har samtalat med mina barn, skrivit brev och sagt förlåt, jag har förlåtit mig själv och jag arbetar oförtrutet med att stanna i mig själv och släppa taget.

Det har tagit mig lång tid att arbeta bort mitt medberoende. Idag är jag medveten om det och kan möta mig själv med medkänsla och förståelse om det drabbar mig. Mitt medberoende har yttrat sig på olika vis, jag har tagit onaturlig stort ansvar, både känslomässigt, mentalt och i handling, även när jag inte behövt. Jag ville ha kontroll, men ju mer jag kontrollerade ju mindre kontroll upplevde jag mig ha. Jag ville att människor skulle höra mig, men desto högre jag skrek, desto mindre upplevde jag att de hörde mig. Ju mer jag ville synas, ju mindre upplevde jag mig bli sedd. Det var som ett ständigt test på mitt tålamod och ett ständigt inre ifrågasättande av mitt personliga värde. Jag förstår idag att min uppenbara ansträngda iver var en  önskan om att bli sedd och respekterad. Den energin i kombination med ett lågt självförtroende och ett lågt självvärde, gjorde att jag inte nådde fram. Det enda jag ville, var att känna mig accepterad.

Fysiska fenomen och smärtor, stelhet i nacke och rygg, ständiga förkylningar, ingen sexlust, spänningshuvudvärk, orkeslöshet och ont på konstiga ställen i kroppen, var symptom på all den stress och de rädslor som bodde i mig. Samtidigt fanns utmaningarna där såsom relationer, jobb och intressen som skulle upprätthållas. Detta var en omöjlig ekvation att få ihop. Idag efter en hel del personlig utveckling är alla fysiska fenomen och smärtor borta, det är skönt :)

Jag ser tydligt idag mina destruktiva sidor jag hade då och vad de gjorde mot mig. Jag presterade för att duga och stressade för att hinna med. Resultatet blev negativa tankar, som gav negativa känslor, som genererade destruktiva handlingar. Idag är det inte så. Mycket pga det arbete jag gjort med mig själv och tack vare människor jag mött. En dag förstod jag att ingen annan kan ta ansvar för mitt beteende, mina attityder eller handlingar, det är ingen annans fel än mitt om jag fortsätter med det. När jag förstod det, var jag fri att känna kärlek till mig själv och min familj. Jag kunde också släppa det självpåtagna överdrivna ansvaret jag känt.

Genom mina egna erfarenheter känner jag stor förståelse för både barn och föräldrar (vuxna barn), som kanske brottas med detta och jag vill förmedla till den som känner behov av en förändring i sitt liv, att det är fullt möjligt och det finns hjälp att få.

Väl mött

John

En reaktion på ”Vad min dysfunktionella uppväxt gjorde med mig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s