Utveckling kan vara smärtsamt – Insikter kan vara befriande

Lotta har gett mig tillstånd att skriva om hennes upplevelse i hypnosstolen. Det börjar när jag tittar ut från mitt kontorsfönster, jag ser en av min frus elever gå runt i trädgården och håller sig för huvudet och gråter…Ska jag lägga mig i eller inte? Tänker jag. Helena (min Fru) lagar mat, ovetande om Lottas olägenhet så jag tänker:  jag går ut och pratar med henne. Lotta berättar att hon inte vet vad som händer med henne. Det har kommit upp en del saker under kursen (Coaching och personlig utvecklingkurs) som hon inte kan hantera. Hon berättar att hon känner mycket sorg och bara gråter, samtidigt känns vänstra delen av ansiktet dubbelt så stort och bara värker och spränger. Jag frågar om jag får hjälpa henne, hon accepterar och vi går in på mitt behandlingsrummet.

Vi samtalar och arbetar med olika saker, jag ger lite energibehandling samtidigt som vi pratar. Det blir lugnare och smärtan avtar för henne. Vi använder en del NLP-tekniker för att skapa nya associationer till gamla föreställningar. Det fungerar bra. Lotta är en utåtriktad person som tar ansvar för väldigt många människor, samtidigt glömmer hon bort sig själv. Jag frågar var hon har fått detta beteende ifrån. Hon är inte helt säker, men efter ett tag förstår hon att det handlar om hennes mor. Om jag är duktig, behagande, ansvarstagande, uppmärksam och hjälpande då får jag finnas, det var hennes undermedvetna paroll hon lärt av sin Mor.

Detta styrde henne omedvetet. Nu ser hon det. Hon vill släppa taget om de gamla präglingarna som inte gynnar henne längre. Lotta befinner sig i hypnos och jag ber henne bjuda in sin mor till ett ”visuellt möte” (hon använder sitt visuella sinne, det undermedvetnas språk) Mor kommer dit. Lotta säger vad hon vill säga till Mor. jag hjälper henne genom att förklara för hennes Mor att, Lotta inte behöver hennes överinseende eller kontroll. Att Lotta är en vuxen ansvarstagande kvinna som kan ta egna beslut i sitt liv, Lotta behöver inte vara någon tillags om hon inte vill. Och att om Mor älskar och respekterar sin dotter behöver hon släppa taget om henne. Ge henne friheten att styra sitt eget liv, och inte vara bunden till gamla rigida samvetslagar, som hennes mor präglat in i henne. Nu börjar kampen!

Jag ber Lotta klippa alla gamla negativa band med sin mor. Jag frågar om hon kan se banden? ”Ja”, svarar hon. Jag säger: ”ta fram en sax och klipp banden, gör dig fri” Lotta börjar klippa men en del av banden är väldigt sega. Efter en stund ser hon att hela kroppen är inlindad i dessa band och det blir en brottningsmatch att ta sig lös från dem. Lotta får kämpa en bra stund på egen hand och till slut säger hon:  ”det sitter som en kroppsstrumpa som jag måste klä av mig”.

Hon kämpar och sliter i sin undermedvetna kamp. Hon lyckas slutligen få av sig ”kroppsstrumpan”. Men det vill ändå inte lossna. Mor hänger sig kvar, vägrar att släppa. Mor har släppt men sitter fast i mina skor säger Lotta. Jag vet inte hur vi ska få henne att lossna, så jag säger: ”kämpa på! Hon lossnar snart, släpp henne bara!” Inget fungerade. Till slut kom Lotta på det, ”jag får ta av mig skorna” sa hon. Hon tog av sig skorna och kände genast en befrielse när de föll till golvet. Mor hade nu släppt taget och Lotta kunde känna att en lätt, fri känsla som tog plats i kroppen. Sorgen och smärtan i ansiktet var borta. Mycket insikter och förståelse tog plats och Lotta kände sig fri.

Tyvärr kostade de henne ett par dyra, fina skor, men hon ville absolut inte ta dem på sig igen, så de hamnade i soptunnan. ”Bäst att vara på den säkra sidan,” sa hon :).

Visar 20140711_093144.jpg

Dagen efter hypnossessionen sitter vi och äter frukost på terassen, i tropisk sommarhetta. Hon berättar att hon samtalade med en väninna som sa: ”Jag sparar pengar varje månad till barnens körkort” Då svarar Lotta med självdistans och en smula ironi: ”Jag sparar också till mina barn, men jag sparar till deras terapi ;)”.

Skämtsamt och roligt sagt, men med en smula allvar, med tanke på vad hon själv just gått igenom i terapistolen. Kommentaren är så uppfriskande och befriande på något vis, att hela mitt inre öppnar sig och jag skrattar i hela kroppen. Lotta tänker på vad hon ger till sina barn, samtidigt indikerar kommentaren en insikt, om att hon är bara en människa med fel och brister som alla andra, och att när hennes barn blir vuxna så behöver de kanske bearbeta saker som de lärt och upplevt genom och med sina föräldrar.

Jag tror att det är så. Även om man gjort sitt yttersta som förälder, kanske det inte harmonierade med barnets infantila önskan och det skapade konflikter och smärta hos barnet, som senare blir en begränsning för dem i livet.

Om vi som föräldrar kan kliva ur våra stela trossystem, präglade livsåskådning, personliga värderingar, färgade ideal och falska föreställningar om oss själva och världen, och i stället med färska, klara ögon se våra barn som starka, kloka, intuitiva, medvetna, kompetenta, ansvarskännade och inkännade individer kanske de inte behöver terapi trots allt.

Men allt är nog precis som det ska vara.

Tack Lotta, för att jag fick berätta 🙂

John

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s