”Dödens närvaro” ändrar livsperspektivet för en stund

För två veckor sedan avled en barndomsväns far. Han gick bort ovetandes om hur positivt han medverkat till min utveckling. Vid ett tillfälle försökte jag berätta för honom, men jag blev stressad och nervös så det kom inte många ord…Med hänsyn till att begravningen ej har ägt rum ännu , skriver jag inga namn.

Jag känner stort behov att skriva om min upplevelse av honom, vad han betytt och hur han påverkat mig positivt. Som ett försent tack! Då jag inte har haft förmågan att säga det till honom. Jag tror inte han förväntade sig det, men i dödens närvaro åker tankarna tillbaka till betydelsefulla minnen. När jag tittar i ”backspegeln” kan jag se hur viktig den tiden var för mig.

Det var 35 år sedan. Jag var 15 år. De nästkommande 4-5 åren blev jag en del av hans familj genom att jag blev vän med hans son. Många år har passerat och kontakten har varit med sonen. När jag fick reda på att fadern avlidit, stannade tid och rum i mig. En märklig tomhet infann sig och tankar från den tiden kom automatiskt till mig.

Jag började tänka på tiden jag upplevde med min vän och hans familj -hur betydelsefull och omvälvande den tiden var för min egen utveckling. Fadern i familjen fanns alltid där, tillåtande och accepterande. Jag fick följa med på semestrar, jag var delaktig i samtal, blev lyssnad på och någon frågade vad jag tyckte. Jag var ofta medbjuden och inbjuden vid högtider, tillställningar och kalas. Det var en tillåtande atmosfär som fick mig att växa, att tro på mig själv, att känna mig betydelsefull och sedd.

Inte ens när jag gjorde dumma saker, som direkt drabbade föräldrarna i familjen blev jag avvisad, skälld på eller förminskad. Jag skämdes förstås över mina tilltag och var djupt besviken över mig själv, för att jag inte visat min respekt och tacksamhet i stället. Jag var livrädd att bli förkastad, jag ville inte tappa tryggheten jag kände eller deras tillit till mig.

Det fanns en djup acceptans och förståelse från familjen, för en vilsen själ som jag var vid den tiden, den välkomnande famnen fanns alltjämt där. Övertid präglades jag av mina nya erfarenheter, jag började tänka efter före, mitt egenvärde stärktes och jag började tro på mig själv. Jag såg också vad det berodde på -hur jag blivit mottagen, accepterad med värme och kärlek av dem. Dessa lärdomar är jag evigt tacksam för.

Jag är helt övertygad om att fadern och övriga familjen var en del av hur mitt intresse för människor utvecklades och att jag arbetar med det jag gör i dag. (hypnosterapi och djupgående personlig utveckling).

Har du själv något osagt, något viktigt att säga till någon. Säg det då innan det är för sent.

Mina djupaste kondoleanser till familjen

Jag skriver i mitt telegram:

”Du gav och jag tog emot. Så var det, tack! Med tacksamhet och kärlek i en sista hälsning”.

John

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s