Vreden gav mig ett brutet finger och en stol i ansiktet…! –

Det här har jag inte berättat för mer än de närmaste. Jag skämdes för mina känslor. Det var väldigt många år sedan det hände. Jag var så arg, jag formligen kokade inombords. Jag spände näven och slog allt vad jag orkade…

… min högra knytnäve rakt ner i den vänstra handflatan (sådär bestämt som man brukar göra). Jag ville uppmana ilskan som bodde i mig att den skulle släppa taget om mig. Oturligt nog stack fingertoppen på mitt långfinger fram och jag lyckades slå av fingertoppen så att den sprack sönder i leden – snacka om att få tillbaka det man ger ut med direkt verkan. Det som var konstigt med ilskan var att den inte var riktad på någon person eller annat, det var bara en massa av röd vrede som orienterade sig fram och tillbaka i kroppen. Tidigare hade jag varit arg på personer som påverkat mig negativt och präglat mig att inte tro på mig själv, kränkt och förminskat mig, men den ilskan hade jag tagit hand om, tyckte jag. Nu var det som att jag var arg på mig själv, en mycket suspekt känsla. Jag kunde inte rikta ilskan på något för att få ut den.

Denna process pågick under ganska lång tid, till och från. Återigen skulle jag få uppleva ett omedelbart straff för att jag ville frigöra min ilska. Det låter säkert tokigt i mångas öron, men då får det vara så. Jag gick runt med min ilska och bara önskade att jag kunde lägga den på någon. Jag tänkte ut några forna fienden och människor som jag tyckte kunde förtjäna min vrede, men nej, det gick inte att förlösa. Jag kunde inte vara arg på dem.

Jag insåg att det var mig själv jag var arg på. Jag vevade igång min vrede alldeles på egen hand, ungefär som att bli arg på någon som beter sig illa, men på mig själv. En inre dialog började ta form, ja, det var rena konversationer mellan ”mig som var arg” och ”mig som ville bli fri”. Det blev konstigt för att den som ville bli fri inom mig var arg på den som var arg inom mig, så allt var argt. Jag var inte omedveten och jag upplevde konflikten i mig. Och det enda sättet jag för stunden kom på – för att få utlopp för ilskan – det var att ta min kontorsstol av stål och dänga den i golvet. Det skulle väl ändå hjälpa, tänkte jag. Men icke sa nicke! Jag missade golvet och slängde den rakt på den mjuka sängen som var studsvänlig och rekylen skickade stolen rakt i ansiktet på mig. Nu var jag så arg att skinnet bubblade. Jag var så arg att jag hotade min ilska att jag skulle göra den illa. Men insåg i samma sekund att det är ju omöjligt, då drabbas jag igen. Nej jag fick helt enkelt byta strategi.

Jag lade mig ner i sängen med armarna ut och benen ut, som ett kors. Började djupandas och fick tag på en gnutta förnuft inom mig. Jag halade in det lilla förnuft jag fick tag på och där var min livboj. Nu kunde jag sakta men säkert börja tänka och förstå. Kroppen blev lugnare och stillade sig. En insikt föll på plats. Wow! Jag insåg att jag aldrig hade varit snäll mot mig själv, aldrig hade bejakat mina behov, satt gränser och sagt nej. Jag upplever det som om min själ eller något, var otroligt besviken på mig. Jag insåg att jag nästan aldrig hade stått upp för vad jag trott på, vad jag tyckt om saker och att jag varit gränslös i mångt och mycket. Det var verkligen ett sanningens ögonblick. Insikten fick tårarna att trilla, det var stort. Jag blev lugn för nu visste jag hur jag skulle komma vidare. I samma stund som jag förstod det kunde jag säga förlåt till mig själv, jag kunde uttrycka kärlek till mig själv! Oj oj oj det var stort! Det var just det, jag insåg att jag hade samma värde som alla andra. Men det kändes nästan som jag gjorde något olagligt, något jag inte får och måste smyga med så ingen ser. Men jag kunde också uppleva mer kärlek till omvärlden och mina medmänniskor, så det var en dubbel vinst.

Det kan vara en kamp att finna självacceptans och se sitt eget värde. För mig var det definitivt värt det 🙂

Tack för att du läst!

John

 

4 reaktioner på ”Vreden gav mig ett brutet finger och en stol i ansiktet…! –

  1. Marita

    ” Jag upplever det som om min själ eller något, var otroligt besviken på mig.”
    Det är så svårt att sätta ord på vad som pågår inom en, men den här meningen gav det klicket i mitt huvud som betyder att hjärnan fått en betydande insikt, och jag tackar för det. Tack även för att du delar med dig av din resa, det är väldigt inspirerande att läsa!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s