Tidigare liv regression – Hypnos – Insiktsbefrämjande och spännande.

Det här blogginlägget handlar om en ”tidigare-liv-upplevelse” som Helena genom regression upplevde i min hypnosstol. Det är en spännande resa. Här kommer den i sin helhet…

Ett utdrag ur boken ”själens längtan” av Helena Omfors.

En dag som många andra, sitter John och jag vid våra skrivbord. Han undrar om jag kommer ihåg någon av mina tidigare-liv-upplevelser och om jag kan skriva om det på hans hemsida. ”Jag vill inte skriva om någon av de gamla upplevelserna. Kan vi inte göra en ny istället?” ”Jo, visst.” Vi går in till hans behandlingsrum. Jag sätter mig ner i fåtöljen. John frågar vad jag vill få ut av regressionen. ”Jag vill veta vad som hindrar mig från att känna fritt flöde ekonomiskt. Jag tycker att jag jobbar och ger mycket till andra, men får ganska lite tillbaka.””Okej, blunda och ta några djupa andetag.” John lägger en filt över mig och täcker över mina bara fötter. Han gör några övningar för att få ner mig i hypnos. Under hypnos får jag inför min inre syn gå nerför en trappa. Nedanför trappan ska jag föreställa mig en dörr.

”Gå till ett minne när du var femton år, ett positivt minne.”Jag ser mig själv dansa i gymnastiksalen på Sandeplanskolan. Runt magen har jag bandage för att hålla igen snittet från en tarmoperation. Bandaget håller på att trilla av. ”Vad känner du?” frågar John.”Jag känner mig nöjd och stolt.” ”Gå till ett minne när du var fem år. Ett positivt minne. ”Jag hamnar utanför mitt barndomshem. Tillsammans med grannbarnen leker jag glatt i sandlådan.”Okej, nu ska du få gå till ett tidigare liv. Ett liv som ger dig svaren på dina frågor. Ha tillit. Sätt ner dina fötter bestämt på marken. Titta på dina fötter. Vad ser du?”

”Jag ser att jag sätter ner mina fötter på ett kallt och rått stengolv. Mina fötter är stora, grova och mörkhyade. Runt fotlederna sitter det kedjor.” ”Vad ser du runt omkring dig?””Det ser konstigt ut. I ett dunkelt mörker kan jag bara se trä, järn och sten, inga möbler. Jag känner närvaro av andra människor, de verkar trötta och livlösa. Deras kroppar hänger, men de andas. Vi är slavar. Jag har bar överkropp; en muskulös, grov och mörkhyad överkropp. Jag är en stark och välbyggd man från Afrika.”

”Vad ser du mer?”

”Det är så mörkt att jag knappt ser något, men jag kan skymta en vit smal man i tjusiga kläder. Han vaktar utanför byggnaden.” ”Kan du se dina händer?” ”Inte riktigt. Det ser ut som om de är i kedjor. Jag kan se grova kedjor som sitter fast runt mina handleder.”

”Var är du?”

”Det känns som USA.” ”Var i USA?” Tyst inom mig hör jag: ”South Carolina.” ”När är det, vilket årtal?” ”1817” ”Vad händer sen?” ”Jag är på ett fält. Det är soligt och varmt. Jag har ett par byxor i brungult. De ser ut att vara i mocka eller läder.” ”Vad gör du?” ”Jag arbetar på fältet. Jag får jobba hårt för brödfödan.” ”Vad arbetar du med? ” ”Jag plockar bomull.”

”Vad ser du mer?”

”Jag kan skymta en man med fina kläder och hatt. Han har en piska i handen. Det finns andra män runt omkring mig som också arbetar. Det finns kvinnor också.” ”Hur känner du dig?” ”Jag känner mig stark känslomässigt och fysiskt. Jag känner mitt eget värde. Det känns som om jag är jordnära. Jag gör gott för jorden. Jag trivs med fötterna i jorden. Jag har acceptans och kämpar inte emot slaveriet. Jag känner mig trygg, avslappnad och ödmjuk.”

”Vad känner du för mannen som står med piskan i handen.”

”Jag vill inte vara den vite mannen på vägen. Han är ingen bra människa. Han är girig och elak. Han har ingen värme eller mjukhet. Jag känner mig mjuk och stark i min kropp. Han känns klen i kroppen och lever i huvudet. Han använder det för att kontrollera alla oss mjuka människor.” ”Vad händer mer?” ”Jag ser hur jag håller upp mina båda händer. I händerna har jag en massa kulor av jord. Jag känner att det jag håller i är värdefullt. Det är med stolthet jag visar upp det. Det betyder att jag kan klara mig på det jag har.”

”Vad gör du med det?” ”Jag ger det till den vite mannen. Då får jag mat, men bara lite.” ”Hur känner du för det?” ”Jag känner acceptans. Fast det är underligt att jag jobbar så hårt och får så lite tillbaka. Jag får bara precis så att jag klarar mig. Jag ger bort det jag har tjänat ihop. Jag får bara lite mat och tak över huvudet. Ändå är jag stark i min kropp.” ”Hur upplever du dig själv?” ”Det känns som om jag inte har något ansiktsuttryck. Ändå kan jag se mig själv med ett leende … som en bild utanför mig.”

”När var du senast glad?” En bild dyker upp för min inre syn och jag berättar: ”När jag var i ett primitivt litet hus tillsammans med en kvinna. Kvinnan är mörk och grov som jag. Hon ler mot mig. Vi möts i glädje. Det finns ett barn i en vagga. De är min familj.”

”Vad händer?”

”Det kommer vita män och tar mig från min familj. Jag blir ivägsläpad av vita män. De hämtar mig för att jag är stark och stor i kroppen.”

”Gå vidare till ett annat minne i samma liv.” ”Jag är med min far. Jag är en glad liten pojke. Min far dör. Jag ligger på mage och bankar på en jordhög. Jag slår på jorden.” ”Vad känner du?” ”Jag är arg och besviken på jorden som har tagit min far.” Vi går tillbaka till minnet i USA. John ber mig att gå till strax innan dödsögonblicket. Jag ser mig själv fastkedjad i ett led av män. Vi är alla nakna på överkroppen och någon piskar mig på ryggen. Vi har aska i ansiktet, i håret och på våra nakna kroppar. John frågar vart vi är på väg. Jag hör: ”Mot elden.”

”Vem är det som piskar och för er mot elden?” ”Det känns som ku klux klan. De bränner människor. Jag kan se deras vita strutar och kläder. De föser oss som boskap. Människor faller. Jag är stark och förvånansvärt lugn. Det är rörigt runt omkring. Det ser ut som om jag blivit piskad och fått en uppfläkt rygg. Den är blodig.”

”Vad händer?”

”Jag faller mot marken. De slår och sparkar på min kropp. Jag låter det bara vara. Jag orkar inte mer. Jag ger upp. Jag släpper livet. Jag kämpar inte, är inte arg. Jag kan se att en del av mig försvinner upp mot himlen. En lätt del som flyger. Samtidigt ser jag min kraftigt byggda kropp som ligger kvar på marken.”

”Se in i hans ögon. Ge honom kärlek och förlåtelse. Fråga sen vad han vill ge för visdom till dig.”

”Han säger att jag får det jag behöver och att glädjen finns i familjen.”

”Vad lärde du dig ur ett andligt perspektiv?”

”Acceptans och att leva i kroppen med fötterna på jorden. Att ha tillit till livet.”

”Vad hade du kunnat göra bättre?”

”Jag kunde ha gjort mer motstånd när de vita männen kom för att hämta mig.”

”Vad skänkte dig mest tillfredställelse?”

”Mat, att vara utomhus och att leva i samklang med jorden.”

”Vad orsakade mest smärta och sorg?”

”Förlust av familjen.”

”På vilket sätt får du hjälp av det förgångna i ditt liv nu?”

”Acceptans för det jag inte kan påverka.”

”Om den du var då ger dig ett budskap, vad är det för budskap?”

”Värna om familjen och var i kontakt med jorden.”

”Om du i detta liv ger ett budskap till den du var då, vad är

det?”

”Du är stark och vis. Du är kärleken förkroppsligad. Du har

en varm och trygg famn.”

När jag berättar känner jag en skön värme i min kropp. Jag känner kärlek. Strax efter känner jag gaser i magen och måste släppa mig. Jag lägger en högljudd och lång brakare. Det får mig att skratta. När jag kommer på att John spelar in vår session börjar jag skratta hysteriskt. Jag skrattar obehärskat och kan inte sluta. Jag har så otroligt roligt i mitt inre. Det känns som om mitt ansikte ska explodera av allt skratt. Det rinner tårar ur ögonen. När skrattet avtagit något säger John helt allvarligt:

”Du ser from ut. Du verkar ha släppt ut något som varit i vägen.”

”Gör jag? Det jag ser är bara ett stort clownhuvud och en jättelik peruk. Hahaha …”

Jag börjar skratta hysteriskt igen. Och så fiser jag. Då skrattar jag ännu mer. John sitter bara helt tyst och väntar. Jag förstår inte hur han kan hålla sig för garv. Med stor seriositet frågar han:

”Vad vill du ta med från det livet?” Jag samlar mig och får ur mig ett svar. ”Jag ser mina mörka händer. De som med vördnad och respekt håller de bruna jordklumparna.

Ur boken ”Själens längtan” av Helena Omfors 

Här är en länk till adlibris om du vill beställa boken. http://www.adlibris.com/se/organisationer/product.aspx?isbn=9198159429

Vill du göra regression till tidigare liv är du välkommen till mig. 0706-772115  –  john@jagkraft.se

Tack för att du läste! 🙂

John

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s