Det startar redan i uppväxtåren

Intervju med Jim Carrey om hans olika personligheter. I en sekvens berättar Jim Carrey hur han ser på livets utveckling. Så kort och enkelt uttryckt, läs det här..:

“Alla startar vi upp livet genom våra tidiga uppväxtår, med en mer eller mindre falsk tro om oss själva – med ett antal osanna övertygelser om att vi inte är värdiga, älskade eller duger – att vi inte kan något, att vi är otillräckliga och vi är rädda för att fela. Men oavsett vad vår grundläggande felaktiga tro om oss själv är så formas en personlighet runt den.”

Han pausar en stund och säger:

“Någonstans behöver vi frigöra oss från alla osanningar och falska övertygelser vi lärt om oss själva och skiljas oss från andras omdömen.”

De två sista raderna tycker jag är insiktsfulla och bra. Det är vad som behöver ske!

För många av de klienter jag möter är det just detta de behöver arbetar med. Att frigöra gamla präglingar, osunda värderingar och övertygelser om oss själva och världen, sådant som får oss att känna stress, ångest och på olika sätt må dåligt. Vi behöver helt enkelt skilja oss från andras omdömen.

Ett sant talesätt: ”Ingen annans ord, ton, kroppsspråk eller handling som ger dig smärta, säger något om ditt personliga värde, det säger bara något om den andra personens dåliga beteende.” Jag fylla på med: ”Men din smärta säger något om din självuppfattning.”

Vårt sociala arv är ”stenkrossen.” De tidiga uppväxtåren som präglat och betvingat vårt unga psyke att följa, genom att vuxna har ältat, malt och manglat det till oigenkännlighet – och sedan genom hela uppväxten enträget upprepat samma sak (kritik, dömande, skäll, oro, stress, tjat och gnäll osv.). Självklart kommer vi att separeras från vårt sanna jag. Vi lämnar vårt eget inre vibrerande ljus av liv, när vi med normaliserade subtila uttryck från vuxenvärlden behärskas till tystnad och lärt oss att lyssna till andras behov. slutligen när vi träder in i vuxenvärlden har det blivit vår sanning, vår ”falska sanning.”

Till exempel: Vi vet och tycker att vi är duktiga och bra på något, men när vi ska visa upp denna sida för någon kommer stress, dåliga känslor och även panik. Denna stress och dåliga känslorna kommer just från en falska tro vi har lärt om oss själva genom kritik, dömande och annat. Den ligger djupt inbäddad i det undermedvetna. I vårt intellekt vet vi en sak om oss själva men i de undermedvetna där känslor och minnen bor har vi en annan programmerad kunskap som styr, ja just det! Den ”falska sanningen”.

Tänk så här: Om du har stress, oro, ångest, tvångstankar, vrede eller rädslor i ditt liv och du känner dig trött och avstängd känslomässigt. Då är du antagligen en presterande person som är noggrann med allt, tar ansvar för andras beteenden och känslor, är till lags och anpassar dig, vårdar, hjälper till och ställer alltid upp, alltid snäll och trevlig. Och om någon frågar hur du mår så är allt bra. Du finner sällan tid för dig själv då andras behov går före. Du är plikttrogen och arbetsam och skulle aldrig svika någon. Om du känner igen något i dig av detta då vet du att det är den ”falska sanningen” som styr ditt liv. Dessa beteenden fungerar som en loop, den går runt runt i det undermedvetna och har ingen exit. Men det går förstås att stoppa.

Idag finns studier och forskning på området som visar på denna korrelation. Att om man växt upp i ett dömande och hårt klimat med missbruk, våld, kontroll, för stort ansvar eller på något vis blivit försummad och nödvändiga behoven blir inte tillgodosedda, kommer det att påverka alla livsuppehållande system i kroppen. Följden blir att vi inte kan blomma ut och vara vårt högsta jag.

När trossystemet från tidigt i livet är präglat och programmerat, kommer vi att slaviskt följa det.

Vi har lärt oss att lyssna till, följa och tro på auktoriteter och ”viktiga” vuxna personer som finns runt oss när vi växer upp. Självklart lär vi oss då att definiera vår betydelse utifrån andras tyckande, tänkande och beteende. Men bra är att vi kan lära om :).

Alla har vi funderingar runt vårt varande, vem är jag, är jag bra, ser jag bra ut, var hör jag hemma, vad är min roll, hur ska jag vara, hur uppfattas jag o.s.v. Ibland mår vi dåligt i dessa tankar och behöver hjälp för att klara ut våra känslor.

Känner du att du vill fördjupa dig i din personliga utveckling, frigöra dig från andras omdömen och kanske rensa bort lite av de gamla ”programmen” som inte gynnar dig längre, då är du välkommen till mig.

Du får gärna kontakta mig genom kontaktformuläret så svarar jag så snart jag kan. Eller hör av dig via telefon eller mail om du har frågor.      0706-772115  –  john@jagkraft.se

Tack för att du läste! 🙂

John

3 reaktioner på ”Det startar redan i uppväxtåren

  1. Anki

    Jag tror inte det är möjligt att leva i nuet fullt ut! Nuet är nu i just denna sekunden! Mina tankar är ofta i dåtiden och jag påminner mig själv att vara närvarande i nuet. I nuet kan jag på en sekund ändra inriktning och drömma om framtiden men även tänka tillbaka på vad som hände för en timme sedan.

    Gilla

    1. Hej Anki. Nej det tror inte jag heller. Jag tror att man kan träna sig till att vara mer närvarande i ögonblicket längre stunder. Meditation är ett exempel eller när man utövar mindfulness, men också träna på att vara i känslan av en upplevelse man har just nu och inte ständigt vara lösningsfokuserad eller strukturera om sin planeringskalender. I vårt uppskruvade samhälle där alla ska prestera bra, vara noggranna och ansvarstagande är det inte helt enkelt att stanna upp och interagera med nuet. Men jag tror inte heller att arbetmarknadsnormerna representerar något autentiskt eller naturligt för oss människor. Ofta ligger det rädslor bakom detta strävsamma beteende. För att upprätthålla denna strävan om karriär och prestation krävs att vi använder mer energi än vad vi har tillgång till. Men det bryr sig inte nervsystemet om, när det inte orkar mer efter att ha varnat och signalerat till kroppen och sinnet ett antal år så lägger det av och vi blir utmattade och deprimerade. Jag träffar just dessa människor varje dag. Av alla de skäl jag skriver om håller jag med dig om att det är generellt svårt att stanna i nuet men tror att vi kan bli bättre på det. Mvh John

      Gilla

  2. Anki

    Du har rätt i det du skriver! Jag har själv varit sjukskriven i över ett år för utmattningsdepression. Nu jobbar jag 100% men mår inte så bra av det. Alldeles för långa dagar och mycket koncentration som tar på krafterna. Stressen är numera min största fiende och jag mår dåligt av den. Den gör att mitt omdöme försvinner och fast man vet att man inte ska stressa så kör man på. Stressen har gjort att jag glömmer bort att be om hjälp trots att händer och fötter sticker och domnar av och försöker påkalla uppmärksamhet. Det är svårt att leva i nuet med alla krav som finns både hemma och jobbet och man tänker hela tiden på nästa moment man ska hinna med. När jag var sjukskriven var det mycket lättare, speciellt när jag var ute på mina promenader i naturen. Det var sköna ögonblick av njutning och nyfikenhet att upptäcka och se allt det fina i naturen. Dessutom var det tillåtet under sjukskrivningen och ingen ställde krav på att man skulle hinna det och det. Något som har hjälp mig mycket är mitt skrivande. Jag har skrivit 3 berättelser under min sjukskrivning och fram till nu. ” Jag måste skynda mig” ” Det som finns på insidan syns inte alltid på utsidan” och ” Det blir inte alltid som man har tänkt sig” Jag går hos en psykolog sedan 1,5 år tillbaka. Han är min livlina och självklart säger han som du att jag måste stanna upp emellanåt. Livet är verkligen en balansgång. Tack för att du svarade mig i ett intressant samtalsämne!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s